Hallonstenar

Tredje året med en vintervistelse på Norrskär. Jag kan inte riktigt säga varför jag vill hit. Men jag vet att jag vill.

Jag lämnade Rindö, alldeles för tidig som vanligt. Stannade vid Coop och köpte lite frukt. Man kan inte leva två veckor på konserver. Sedan vidare till hangaren. Piloten var densamma som då.

Norrskär dyker upp, som alltid vacker, fri och evig.

Piloten satte ner maskinen på bryggan med några få meter till godo. Kanske en meter på varje sida. Inte mycket utrymme för misstag. Men det gick.

Jag provade elen. Ingenting. Det fick bli ett problem för senare.

Gjorde ett försök till. Och då - en lampa. Den tändes tyst. Det där ljuset är märkligt vackert. Kanske mer befriande.

Till sist Wamslern. Efter några minuter brinner den. Ett stilla sprakande. Ved och stickor ligger redan inne sedan hösten.

Snön är borta i år. Men isen ligger tung och svart över fjärden. Hela vägen bort mot Svartlöga. Om jag vore modig, eller dumdristig, skulle jag sätta på mig skridskorna och ge mig av österut. Men skridskorna ligger kvar på Rindö.

The third winter I come to Norrskär. I cannot quite explain why I feel drawn here. But the desire is there, unmistakable.

I left Rindö far too early, as I always seem to do. Stopped at the Coop to buy some fruit. Two weeks on canned food alone would be a poor beginning. Then on to the hangar. The pilot was the same as last year.

Norrskär appeared, as it always does - beautiful, open, almost eternal.

The pilot set the helicopter down on the jetty with only a few meters to spare - perhaps a meter on either side. There was not much room for error. But it worked.

I tried the electricity. Nothing. A problem for later.

Tried once more. And then - a lamp. It came to life silently. There is something strangely beautiful about that light. Perhaps something closer to relief.

And finally the Wamsler stove. After a few minutes the fire is burning. A quiet crackle. Firewood and kindling have been waiting inside since autumn.

The snow is gone this year. But the ice lies heavy and black across the fjord, all the way toward Svartlöga. If I were brave - or foolish - I might put on my skates and head east. But the skates are still on Rindö.

Fem timmar dagsljus. Det går fort. Alltför fort när allt känns brådskande.

Jag går runt ön nästan genast. Ön som väntat i sex månader på min återkomst. Jag tar många bilder. Men björken – min björk – fastnar. Kanske för siluetten. För det lugn, den utstrålar. Ett lugn jag själv saknar de första timmarna efter att jag kommit hit.

Efter en djup sömn vaknar jag tisdag morgon. Tidigt, jagad att uppleva. En strålande vacker morgon. På östsidan, hala klippor. Ändå är det just så som jag nollställs. All rastlöshet jagas bort.

Känns som om Norrskär utstrålar ett lugn, jag utstrålar brådska. Det blir som en dialog mellan mig och naturen. Jag har bråttom, naturen frågar mig, varför?

Five hours of daylight. It passes quickly. Far too quickly when everything feels urgent.

I walk around the island almost immediately. The island that has waited six months for my return. I take many photographs. But the birch - my birch - holds my attention. Perhaps it is the silhouette. The calm it radiates. A calm I myself lack during the first hours after arriving here.

After a deep sleep I wake early on Tuesday morning. Driven by the need to experience. The morning is brilliantly beautiful. On the eastern side the rocks are slippery. And yet it is precisely there that something within me resets. The restlessness fades.

It almost feels as if Norrskär radiates calm, while I radiate haste. A quiet dialogue emerges between me and the landscape. I hurry. Nature simply asks: Why?

Gick runt ön. Som jag alltid gör. Samma runda. Samma stigar. Samma klippor.

Men här ute lär jag mig något annat. Att rastlöshet och tristess sällan finns i platsen. De finns i mig.

Ibland känns det som om vi – jag – blivit bortskämda med det överdrivna. Disney World. Instagram. Facebook. En värld där allt måste vara större, snabbare, mer spektakulärt.

Och samtidigt känns allt märkligt tomt. Lika lågt som vattnet nere vid bryggan. Medan skönheten står precis framför oss. Tyst. Nästan trotsigt.

Förutom isen. Den ligger där ute – svart och tung. Tung som om den inte vill ge sig. Men tider förändras alltid. Förr eller senare kommer våren.

I walked around the island. As I always do. The same circuit. The same paths. The same rocks.

But out here I am learning something else. Restlessness and boredom rarely belong to the place itself. They belong to me.

Sometimes it feels as if we — I — have grown spoiled by excess. A world where everything must be bigger, faster, more spectacular. And yet everything feels strangely empty. As low as the water by the jetty.

Meanwhile beauty stands right in front of us. Quiet. Almost defiant. It looks at us, as if wondering why we fail to see.

Except the ice. Out there it lies — black and heavy. Heavy as if it refuses to yield. But time always moves. Sooner or later spring will arrive.

While My Guitar Gently Weeps.

2024 körde svävaren från Åsätra hela vägen ut till Norrskär. Gälnan var helt frusen, viken vid bryggan likaså. Bara några små stråk med öppet vatten, framför allt där Svartlöga blåser in.

2025 var det för lite is för svävaren – tyvärr för mycket för taxibåten. Det enda alternativet var att flyga. Helikopter.

Så min undran är om det är möjligt att ordna en resa till Hallonstenarna, yttersta, nordostliga ön, Norrskär. Viktigaste frågan är om det går att landa?

Hej Niklas! Givet att det går att landa där kan vi flyga ut er till ön.

Det går att landa på bryggan där hos er!

Och det bästa, Arlanda Helicopter, har sin hangar, hemmaflygplats, i Åkersberga. Nära och enkelt.

In 2024 the hovercraft ran from Åsätra all the way out to Norrskär. Gälnan was frozen solid, and so was the bay by the jetty. Only a few streaks of open water, above all where the wind blows in from Svartlöga.

In 2025 there was too little ice for the hovercraft — and, unfortunately, too much for the taxi boat. The only way was to fly. Helicopter.

So my question is whether a trip can be arranged to Hallonstenarna, the outermost north-eastern island, Norrskär. The important question is: is it possible to land?

Hej Niklas! Provided it is possible to land there, we can fly you out to the island.

It is possible to land on the jetty at your place!

And the best of it: Arlanda Helicopter has its hangar, its home field, in Åkersberga. Near, and simple.

Måndag. Tog bilen till ARN HELI i Åkersberga. Var där en timme tidigt. Gick in på Stora Coop och köpte lite mat. Egentligen onödigt. Mer för att döda lite tid.

Landningen på bryggan var minst sagt spektakulär. En meter tillgodo på varje sida av helikoptern. Vädret var kristallklart. Vinter som bäst. Förutom en nordostvind som isade genom allt.

Jag kvar med mina väskor på bryggan. Isande nordan och ingen el. Paniken på väg.

Tillbaka till huvudskåpet och inspekterade alla propparna till 3-fasen. Riktiga gamla porslinsproppar med ett litet runt färgat metallelement i mitten.

Till skillnad från elen fungerade min Wamsler direkt. Underbar vedspis.

Norrskär är en sådan plats. Min plats på jorden. Men Norrskäret kan vara grinigt, tjurigt och ovilligt.

Monday. Drove to ARN HELI in Åkersberga. Arrived an hour early. Went into Stora Coop and bought a little food. Unnecessary, really. More to kill a little time.

The landing on the jetty was nothing short of spectacular. A metre to spare on each side of the helicopter. The weather was crystal clear. Winter at its best. Except for a north-easterly that iced through everything.

I was left with my bags on the jetty. An icing north wind and no electricity. Panic on its way.

Back to the main cabinet to inspect every fuse on the three-phase. Real old porcelain fuses, with a small round coloured metal element in the centre.

Unlike the electricity, my Wamsler worked at once. A wonderful wood stove.

Norrskär is such a place. My place on earth. But the skerry can be sullen, stubborn, and unwilling.

“Du är aldrig så ensam som du tror” skrev Lundell för nästan 40 år sedan. I samma tidsperiod kom jag till Norrskär för första gången. Jag har under dessa 40 år aldrig tillbringat vinterdagar här. Alltid velat men aldrig gjort mig besväret. Tills nu.

Idag fick jag skjuts av en svävare som släppte av mig på bryggan vid ett tiden. Nollgradigt ute, minus en grad inne.

Så nu är jag här och även om Lundell skriver att du aldrig är så ensam som du tror, så känns det rätt ensamt här just nu. Och mörkt. Tror inte att jag någonsin upplevt ett liknande mörker.

På Gälnan ligger isen tjock. När man kommer ut mot Svartlögafjärden öppnar det up. Mycket sjöfågel, gudingar och ådor.

“You are never as alone as you think,” Lundell wrote almost 40 years ago. In that same stretch of time I came to Norrskär for the first time. In those 40 years I had never spent winter days here. Always wanted to, never went to the trouble. Until now.

Today a hovercraft gave me a lift and set me down on the jetty around one. Zero degrees outside, minus one inside.

So now I am here, and even if Lundell writes that you are never as alone as you think, it feels quite alone just now. And dark. I do not think I have ever met a darkness like it.

On Gälnan the ice lies thick. Coming out toward Svartlögafjärden, it opens up. A great many sea birds, eiders.

I just tried a winter swim. Well, to be honest, not really a swim, more like a second in the water. I watched YouTube with Wim Hof, the Ice Man, read parts of the book Winter Swimming written by Suzanna Sorberg. By it doesn’t prepare you of the sensation when your in the water, I felt an electric jolt in the body. A good friend of mine said it’s good for your body and soul. It’s part of the process of acclimating to the cold and can actually have several health benefits, such as improved circulation, increased endorphin levels, and enhanced mental resilience. Right, we will see ..

I have time to practice. Who knows, I might swim around the island soon.

Jag prövade just ett vinterbad. Ärligt talat inte ett bad, mer en sekund i vattnet. Jag såg YouTube med Wim Hof, the Ice Man, och läste delar av Winter Swimming av Suzanna Sorberg. Det förbereder en inte på känslan när man väl är i. En elektrisk stöt genom kroppen. En god vän sa att det är bra för kropp och själ. Vi får se.

Jag har tid att öva. Vem vet, jag kanske simmar runt ön snart.

I måndags 18de mars lämnade jag Norrskär. Strålande dag. När jag åkte ut var det enkelt. Svävare från Åsättra till Norrskär, direkt. Tillbaka var allt utom direkt. Blev upphämtad av Andreas.

Där fick vi vänta. Så kom de, två SwishAir svävare. Fullastade med öbor med likaså fullastade kassar från Willys och Lidl. Förstår att Kattis på Husarö ser hopplöst på Husarö Lanthadel’s framtid.

Från Edö Ö blev det SwishAir. Mot Åsättra. Dagens höjdpunkt. Filmade med luren.

Alcatraz. Helvetesön. Paradisön. Finns många namn på Norrskär. För mig är Norrskär inget av detta. Eller, Norrskär är allt av detta. Allt vad jag själv gör det till. Min plats på jorden.

On Monday, March 18th, I left Norrskär. A brilliant day. Coming out was simple. Hovercraft from Åsättra to Norrskär, direct. The return was anything but direct. I was picked up by Andreas.

Anyway, the return journey. Andreas picked me up from Norrskär. I was dropped off at Husarö. There, I waited in the sun with 4 other hovercraft customers. And 3 dogs. After a while, picked up by Swea Sandö, the next boat. Heading towards Ingmarsö. Eventually, we were all dropped off at Edö Island. Then they came, two SwishAir hovercrafts. Loaded with islanders and equally loaded bags from Willys and Lidl. Understandable that Kattis at Husarö is hopelessly looking at the future of Husarö Lanthandel.

From Edö Island, it was SwishAir. Towards Åsättra. The highlight of the day. Filmed with my phone. Unfortunately, the magic is not fully captured. Surely a help for the memory. Magical.

This has been the charm. An ‘unbearable lightness of being’. Admittedly, borrowed from Kundera. But it’s about the words, not the book. On the island, that’s exactly what it was. An unbearable lightness. Just me and the ice baths.

Alcatraz. Hell’s Island. Paradise Island. Norrskär has many names. For me, Norrskär is none of these. Or, Norrskär is all of these. Everything I make it out to be. My place on earth.